Jag vet att jag har väldigt många människor omkring mig som säger "jag finns" eller "hur är det?", folk som bryr sig. Men hur kan man ändå känna sig så extremt, otroligt och iskallt ensam? Hur kan man känna den där tomheten, när de man älskar mest sitter precis bredvid. När de kramar om dig och säger att allt blir bra. Ändå är man så otroligt ensam.

Man förstår inte känslan för ens man har upplevt den. Det är tomhet, kallt, grått, hopplöst. Livslusten blåser bort som vinden. Man känner sig bara ovärd. Ovärd för världen liksom. Men inerst inne vet man att det inte är alls så. Men man vill inget annat än att vara där. På just det där stället. Men man vet samtidigt att det skulle göra mycket ondare. 

Man söker då närhet och kärlek på annat håll, för att försöka fylla i det hål som sitter mitt på bröstkorgen. Det funkar för stunden men man kan fortfarande inte sluta jämföra. Inte sluta tänka på den du egentligen vill vara nära. Då rasar allt igen och man får börja från ruta ett.

Det som gör mest ont är väl inte slutet. Det är tanken på att den där andra tjejen ska få vara med om samma sak, fast antagligen bättre och med mer kärlek. Att du kommer bli den där bruden som bara finns där i hans kontakt lista och väntar på att han ska ringa, sms:a eller bara höra av sig. Men det kommer aldrig hända, för han har henne nu. Du vet den där andra, som får ligga nära, känna doften, känna läpparna lätt snudda hennes. Det är de som gör mest ont.

Detta är mina egna tankar, så som jag har känt de senaste dygnen. Jag har nu ändrat lite åsikter om vissa saker och försöker sakta men säkert gå vidare. Det är svårt, men det håller lite. Men jag får absolut inte vara ensam. Då rullar tankarna igång igen och paniken växer sig starkare för varje sekund. Men om jag har vänner eller familj runt omkring mig, så känns allting bra.

Men jag har också tänkt att jag känner ju att det finns tårar och sorg som bara vill ut, som vill rinna ut i tusentals tårar och bara komma ur kroppen. Men jag håller de inne. Men vad händer, när jag inte kan hålla de kvar längre? När jag inte längre är stark nog att vara stolt?